Ett väldigt argt och sorgligt inlägg

 
Jag ser på min statistik att det var väldigt många här inne i onsdags så jag antar att de flesta redan vet vad som har hänt... 
 
Men till er andra. 
 
Max, min älskade bebis, blev tagen av en varg, två meter från mammas och pappas ytterdörr på onsdagsmorgonen. Mamma stod hjälplös bredvid och såg allting. Enligt henne så var allting över på mindre än 1 minut och det fanns ingenting hon kunde göra. 
 
Jag var påväg till jobbet när K ringde och berättade vad som hänt. Först trodde jag att Max hade blivit attackerad och att vi skulle behöva åka in till veterinären och i värsta fall avliva honom. Jag grät hela vägen till mamma och pappa och kommer knappt ihåg hur jag kom dit. Väl där förstod jag han redan var långt borta när vi fick samtalet. 
 
I efterhand har jag pratat med två personer på länsstyrelsen och enligt dem så kan en varg springa flera kilometer med en så liten hund innan den lägger ner den för att äta. Den största trösten vi kan få är att Max förmodligen aldrig hann uppfatta vad som hände. Mamma har berättat att han skrek till när vargen tog honom och sen blev det bara tyst. Hon sprang efter men insåg ganska snabbt att det var lönlöst. 
 
Jag skyller inte händelsen på min mamma, aldrig någonsin kommer jag att anklaga henne, det finns ingenting hon kunde ha gjort annorlunda.
 
Däremot skyller jag på alla förbannade vargälskare som finns i det här snedvridna landet. Jag skyller på dem som åker ut i skogen under vargjakten och tutar med bilarna, spelar på trumpeter och stör, allt för att "skydda" vargen från att bli skjuten.  
 
Jag skyller också på den eller dem som har bestämt hur många vargar vi ska få ha i det här landet, på den eller dem som har bestämt hur många vargar som ska skjutas varje år. NÄR SKA DU/NI INSE ATT VARGAR INTE SKA STRYKA RUNT YTTERDÖRRAR OCH TA SÄLLSKAPSDJUR!? Någonting måste göras och ju fler såna här incidenter som händer utan att nånting görs, desto kortare tid kommer det att gå innan folk börjar ta lagen "i egna händer". 
 
Sen vill jag också rikta jävligt mycket kritik till alla vargälskare som har hört av sig och sagt att vi praktiskt taget "får skylla oss själva som byggt ett hus i vargens revir", att "om Max hade varit kopplad så hade inte vargen tagit honom", och att "det är sånt här man får räkna med när man bor på landet."
 
1. Huset mamma och pappa bor i byggdes för 200 år sedan och så vitt jag vet så utrotades väl vargen i Sverige runt 1900?
2. Hade Max varit kopplad hade vargen tagit honom ändå, och i värsta fall hade mamma kunnat släpat efter, fått axeln ur led eller blivit attackerad själv.
3. MAN SKA FÖR I H*****E INTE BEHÖVA RÄKNA MED EN VARGATTACK PÅ SIN EGEN GÅRD, SIN EGEN TOMT, UTANFÖR SIN EGEN DÖRR, NÄR MAN STÅR BREDVID. Nej.  
 
Och en fjärde punkt: VART FAN ÄR ER RESPEKT? En tragisk händelse har hänt och folk har mage att ifrågasätta? Fan ta er!
 
Någonting måste göras och som jag sa tidigare, vad måste hända innan beslutsfattarna reagerar?
Räcker det inte att min och K's bebis är borta? Att han inte finns hos oss längre och att vi aldrig kommer att få tillbaka honom? Vi kommer inte ens att hitta nånting efter honom eftersom han var så pass liten.  
 
HÄR, HÄR och HÄR kan ni läsa artiklar som skrivits, fler finns men jag tror det räcker med tre för att ni ska fatta.
 
Hjälp mig.
 
Sov gott min älskade lilla vovve. ♥

Till vem skickar jag fakturan?

Idag på förmiddagen så var jag och Max var ute på, vad som i alla fall var tänkt som, en springtur. Vi hann väl ungefär 1 kilometer innan en man på väg i motsatt riktning stannade mig. Jag tog ur hörlurarna och han frågade på bruten engelska om jag visste vägen till skogen, han ville komma till en stor skog som han kunde gå i. Eftersom det inte finns så mycket skog mitt i Sandviken så pekade jag mot "hälsans stig", eller "pensionärsstigen" som den ibland kallas. Det är en populär slinga som går längs med E16.
 
Sedan frågade han vad jag hette och om jag bodde här i närheten. Redan innan började jag känna någonting i magen, men då sved det till ordentligt. Jag svarade att jag hette Maria, att jag bodde i Stockholm och att jag var här för att hälsa på mina föräldrar. Han fortsatte fråga om jag jobbade eller gick i skolan och jag drog till med att jag var frisör. Sedan berättade han lite om sig själv, han hade varit här i två veckor och tyckte om att idrotta, fotboll speciellt. 
 
Varenda nerv i kroppen skrek spring men jag stod kvar och lyssnade artigt. Jag tänkte att om jag börjar springa så kommer han att komma efter. 
 
Han fortsatte att mala på med frågor, vad hette hunden och var han min? Jag svarade nej, "Dino" är mina föräldrars hund och dom väntar på mig, jag skulle bara vara borta en kvart.
 
Jag sa hejdå och tog ett steg bakåt, han tog ett steg framåt och frågade hur länge jag skulle stanna i Sandviken och om jag ville hålla kontakten på Facebook. Jag sa nej, jag måste gå nu, hejdå. Han såg förbannad ut och sen sprang jag. Flera gånger tittade jag bakåt, livrädd om han skulle komma efter. Jag sprang ungefär 1 kilometer till innan jag stannade och ringde till K. 
 
Se bilden framför er, en halvt nyvaken Hanna med hund som försöker fiska fram telefonen med gråten i halsen SAMTIDIGT som jag halvspringer genom Stadsparken halv elva en lördagsmorgon. 
 
Nu gick det ju bra och och händelsen var säkert inte ens hälften så dramatisk som det låter när jag återberättar den. Men tänk om det inte hade gått bra. 
 
I veckan har det pratats på Facebook om en eller flera män som stannat, till och med jagat, tjejer ute på promenad i Sandviken. En av männen har åkt moped och den andra, eller samma, har frågat på engelska efter en väg till skogen. Det slog mig inte förrän jag kom hem att det var han som stoppade mig. "See you again" sa ska han ha sagt till en av de andra tjejerna. Jag hoppas verkligen att det inte händer! 
 
Hur sjukt är det inte? Ska jag behöva vara rädd när jag går utanför dörren med min hund klockan halv elva en förmiddag? Varför ska jag alltid behöva vara på min vakt och ha i bakhuvudet att jag måste registrera kännetecken på alla jag möter ifall den personen vill mig illa?
 
Hur har vi lyckats hamna där vi är idag. Där det är vi som ska passa oss, alltid slänga ett öga över axeln ifall nån följer en. Jag kan aldrig veta om personen som stannar mig och frågar efter vägen verkligen menar det eller har några andra avsikter. Det är inte rättvis mot varken mig eller någon annan... 
 
Rädda människor skapar problem både för sig själva och för andra.
 
I alla fall så har jag beställt ett överfallslarm som jag kan ta med mig så fort jag går utanför dörren ifall det står nån jävel och lurar. Så min sista fråga är, till vem skickar jag fakturan?

Jag får inte nog

Vilka motiv som helst i kvällsljus måste vara bland det mest magiska man kan fotografera. Jag får helt enkelt inte nog!
 
För ett par dagar sedan så var ju K ute och åkte båt hemma i dammen tillsammans med min lillebror och jag som hatar vatten passade på att fotografera lite från land när ljuset var så vackert. Ni kommer att se er trötta på bilder i kvällsljus och jag kommer så småning om att tröttna lite på dem jag också men just nu är jag väldigt pepp på att visa er så många som möjligt! 

När jag ändå har er uppmärksamhet! Är det något ni vill se mer av i bloggen? 

RSS 2.0