Till vem skickar jag fakturan?

Idag på förmiddagen så var jag och Max var ute på, vad som i alla fall var tänkt som, en springtur. Vi hann väl ungefär 1 kilometer innan en man på väg i motsatt riktning stannade mig. Jag tog ur hörlurarna och han frågade på bruten engelska om jag visste vägen till skogen, han ville komma till en stor skog som han kunde gå i. Eftersom det inte finns så mycket skog mitt i Sandviken så pekade jag mot "hälsans stig", eller "pensionärsstigen" som den ibland kallas. Det är en populär slinga som går längs med E16.
 
Sedan frågade han vad jag hette och om jag bodde här i närheten. Redan innan började jag känna någonting i magen, men då sved det till ordentligt. Jag svarade att jag hette Maria, att jag bodde i Stockholm och att jag var här för att hälsa på mina föräldrar. Han fortsatte fråga om jag jobbade eller gick i skolan och jag drog till med att jag var frisör. Sedan berättade han lite om sig själv, han hade varit här i två veckor och tyckte om att idrotta, fotboll speciellt. 
 
Varenda nerv i kroppen skrek spring men jag stod kvar och lyssnade artigt. Jag tänkte att om jag börjar springa så kommer han att komma efter. 
 
Han fortsatte att mala på med frågor, vad hette hunden och var han min? Jag svarade nej, "Dino" är mina föräldrars hund och dom väntar på mig, jag skulle bara vara borta en kvart.
 
Jag sa hejdå och tog ett steg bakåt, han tog ett steg framåt och frågade hur länge jag skulle stanna i Sandviken och om jag ville hålla kontakten på Facebook. Jag sa nej, jag måste gå nu, hejdå. Han såg förbannad ut och sen sprang jag. Flera gånger tittade jag bakåt, livrädd om han skulle komma efter. Jag sprang ungefär 1 kilometer till innan jag stannade och ringde till K. 
 
Se bilden framför er, en halvt nyvaken Hanna med hund som försöker fiska fram telefonen med gråten i halsen SAMTIDIGT som jag halvspringer genom Stadsparken halv elva en lördagsmorgon. 
 
Nu gick det ju bra och och händelsen var säkert inte ens hälften så dramatisk som det låter när jag återberättar den. Men tänk om det inte hade gått bra. 
 
I veckan har det pratats på Facebook om en eller flera män som stannat, till och med jagat, tjejer ute på promenad i Sandviken. En av männen har åkt moped och den andra, eller samma, har frågat på engelska efter en väg till skogen. Det slog mig inte förrän jag kom hem att det var han som stoppade mig. "See you again" sa ska han ha sagt till en av de andra tjejerna. Jag hoppas verkligen att det inte händer! 
 
Hur sjukt är det inte? Ska jag behöva vara rädd när jag går utanför dörren med min hund klockan halv elva en förmiddag? Varför ska jag alltid behöva vara på min vakt och ha i bakhuvudet att jag måste registrera kännetecken på alla jag möter ifall den personen vill mig illa?
 
Hur har vi lyckats hamna där vi är idag. Där det är vi som ska passa oss, alltid slänga ett öga över axeln ifall nån följer en. Jag kan aldrig veta om personen som stannar mig och frågar efter vägen verkligen menar det eller har några andra avsikter. Det är inte rättvis mot varken mig eller någon annan... 
 
Rädda människor skapar problem både för sig själva och för andra.
 
I alla fall så har jag beställt ett överfallslarm som jag kan ta med mig så fort jag går utanför dörren ifall det står nån jävel och lurar. Så min sista fråga är, till vem skickar jag fakturan?

RSS 2.0